You can run, you can hide, but you can't escape my awesomeness

Nu har jag fyllt 18, jag blev myndig, fick rösträtt och en hel massa andra rättigheter jag inte haft innan. Vad säger att jag är mer mogen för dom nu än vad jag var för en vecka sedan? Uttrycket går ju inte riktigt så men med stora rättigheter kommer trots allt också stort ansvar.
Jag vet fortfarande lika lite om de saker som e viktigt som jag gjorde för en vecka, en månad och ett halvår sedan.

Idag är jag 18 år gammal och jag vet fortfarande inte vem jag är, vad jag vill eller knappt ens hur jag känner.
Livet blir en lögn den dagen man inser att man gråter mer än man ler men varje lögn har ju två sidor.. Eller?

Jag har träffat en fantastisk flicka, hon fick mig att skratta, hon fick mig att må bra och framför allt fick hon mig att känna mig betydelsefull och speciell.
Det har blivit till en vana att se till att jag inte har något så ingenting kan tas ifrån mig, nu lät jag mig ryckas med och jag fick något att förlora och de få personer som verkligen känner mig, och då menar jag VERKLIGEN känner mig och inte bara vet vem jag är, de personerna vet också att Robin Mikael Berglund alltid förlorar, även på min artonårsdag så var jag en förlorare, jag hade förlorat lyckan och det var den jag önskade mig mest av allt, presenter och rätten att gå ut och dricka öl fyller inte ett sådant hål så den stora frågan i mitt liv måste nog bli, vad ska fylla det hålet?
Jag trodde det var du. Du började täppa igen det och du fick mig att le, fick mig att känna hopp och passion.
Tillbaka på botten så är jag lite yr i huvudet från fallet, tittar upp mot den topp jag föll ifrån och tänker, vad var det som hände och har jag verkligen överlevt? För mer ofta än sällan så undrar jag om jag ens lever, definera ordet leva? Är det att andas? Är det att känna? Är det att veta själv att man lever? Kanske behöver man summera ihop alla tre punkter för att verkligen leva och ja, jag andas. Men jag känner knappt och jag är oftast väldigt osäker på om jag verkligen lever så jag antar att nej jag gör nog inte det.
Jag tror inte ofta på änglar, men den dagen du kom in i mitt liv så kändes det som jag såg för första gången, som att jag växte och blev stark, försökte ta mina första stapplande steg mot lycka, som ett nyfött barn.
Det barnet fick aldrig chansen att vara barn och växa upp till en vuxen, samhället tog honom långt innan han fick uppfylla sina drömmar och bli en del av något stort, bli en del av det band vi delade.
Det bandet har nu gått av, och jag vet att det plågar dig men du höll ändå i saxen, en sax som jag hjälpte dig slipa tills den blev så vass att det nästan räckte med att du nuddade det sköra bandet för att det skulle gå av.
Jag tror oftast inte på änglar.