You can run, you can hide, but you can't escape my awesomeness

Sitter här och kan inte sova, som vanligt *suck*. Rasse dricker litervis med vatten och klagar och Totte har tagit hela sängen så underbara lycka, skin mot mig som den sol du faktiskt är.

Blä för att ha så litet rum med så få sovplatser, får ta o gifta mig med någon som bor själv. Eller åtminstone dejta henne.
På tal om det så är jag trött på att det är så tyst och ensamt att jag kan höra mina egna andetag, nu är jag äntligen redo, tror jag. Hur vet man egentligen att man är det? Kärleken borde ju komma när man är redo så om man inte hittat den är man inte beredd då? Kärlek är nog det enda som skrämmer mig men samtidigt det enda som kan ge mig äkta lycka.
Är jag då helst rädd och lycklig eller trygg och känslolös? Svaret är givet för mig varje gång, det är helt klart värt rädslan för den underbara känslan att få dela sitt liv med någon man älskar.

Är samhället egentligen för ytligt? Jag försöker vara en bra kille men det känns ofta som att det inte räcker till och då måste man ju ställa sig själv frågan att räcker det inte till att vara en bra person och är jag i sånna fall ful eller bara inte tillräckligt snygg? Ytlighet är en pest som tyvär de flest drabbas av, även jag ibland hur svårt det än är att erkänna det för jag vill verkligen inte ha den synen på livet, man får göra sitt bästa för att inte bli den killen men för mig väger ändå personlighet över utseende varje gång.

Robins tankar om livet out.