Början på något annat.
I 18 år har jag andats, skrattat, upplevt och älskat. Kanske andades jag lite mer än andra och kanske skrattade jag inte riktigt lika mycket men älska, det kunde jag som få andra. Jag kunde finna kärlek i de mesta egentligen, stjärnor, en glänta, en text eller en låt, allting berörde mig på ett sätt eller ett annat. Kanske bristen på skratt eller överflödet på kärlek har gjort att jag aldrig riktigt känt att jag passar in.
Drömde gjorde jag alltid, ofta om stora saker, för stora för en kille som precis blivit vuxen.
Jag drömde om att förändra världen, jag ville bli ihågkommen som den som gjorde något.
Jag kan med säkerhet säga att jag förändrat livet för några, för min mamma har de senaste åren varit svåra. Min ångest och mina problem tär mer på henne än vad hon låtsas om men jag kan se det på henne. Jag vill bort ifrån denna mellanstads idyll som någon döpte till Norrköping. Namnet Norrköping fyller mig med många fina minnen men samtidigt lämnar den en bitter eftersmak när jag känner efter. Staden i sig har inte givit mig några problem men folket i den har med största sannolikhet ärrat mig för livet.
Jag sitter här i ett ganska mörkt rum och vill berätta historien om mig, historien om ett sinne fyllt av mer mörker än man kan föreställa sig om man inte själv har suttit i den situationen.
Jag kan ärligt säga att jag har förståelse för folk som tar steget och tar livet av sig, många gånger har jag hört "Självmord är en temporär lösning på ett tillfälligt problem" men om problemen inte är tillfälliga då? Var står man då? "Bättre ha älskat och förlorat än aldrig älskat alls" är också ett missbrukat ordspråk, jag önskar att jag aldrig älskat, de tillfällen i mitt liv då jag bara stängt av känslor för ett tag har varit bättre än de andra känslor jag upplevt. Jag gråter ändå mer än vad jag ler så varför inte känna något alls då? Poängen med att känna är ändå att glädjen överskuggar sorgen enligt min mening så om den inte gör det så är känslor rätt meningslösa.
Jag vet att jag inte är perfekt, jag har gjort många misstag i mitt liv men det som verkligen tär på mig är att jag älskar så mycket och inte får någon kärlek tillbaka. Jag försöker ge så mycket jag kan men förväntningarna jag haft på mig är något som ingen kan leva upp till. Stöd har kommit från håll jag aldrig förväntade mig men också smärta har kommit där ifrån jag trodde att jag bara skulle finna stöd så då lämnas frågan, vilka är mina riktiga vänner?
Vissa har jag klurat ut medans tiden gått, några står alltid där hur mycket jag än ställer till men sen finns också de som gör rätta för uttrycket "med vänner som dessa, vem behöver fiender".
Att jag fortfarande andas idag finns det några få att tacka för, att jag inte längre lever finns det många att klandra för. Jag dog egentligen för ungefär ett halvår sen, inte bokstavligt men det känns så många dagar.
Så småningom kommer morgonen och hinner ifatt mig åter igen, ett lopp jag aldrig kommer att vinna. Jag kommer aldrig bara att få stanna i natten med mina tankar. När solen grytt och det är dags igen så klistrar jag på mig mitt bästa leende och gör så gott jag kan för att passa in, det syns inte på mig men om man gräver lite så upptäcker man snart att jag lider.
Jag är full av sprickor, sprickor som jag inte vet om dem går att fylla.
Om att tänka för mycket är skadligt så är jag definitivt skadad, jag är inte rädd längre.
Jag har vant mig vid tanken på att mitt liv kommer vara såhär. Det här är inget brev för sympati men det är heller inte ett avskedsbrev, ni kommer få se mer av mig så mycket kan jag lova. Jag är inte säker på vad det här är, bara vad det inte är.
Jag nämner inga namn så har jag inte glömt någon, känner du dig träffad på ett sätt eller ett annat så har du antagligen rätt. Du vet själv vad du gjort för eller emot mig.
Tack för att jag får tiden att berätta, det slutar inte här. Jag kommer tillbaka och kommer att berätta mera så fort jag har funderat på vad jag ska skriva. Vad ni än gör, glöm mig inte.
Pojken som ville.
i love it.
Underbar text.
Att skriva kan vara ett sätt att lätta påpressen. Du skriver jäkligt bra och känsligt, nästan poetiskt. Varför inte försöka skriva några dikter?
Tack . och Lilla S. Skönt o höra att ngn gillar det jag skriver.
Tack morfar för de fina orden. Jag håller redan på med en del dikter men blir sällan nöjd så därför postar jag dom inte speciellt ofta.
Robin, det du skriver är sjukt bra. Du har verkligen talang killen. Du är speciell och det är det som gör dig till den du är. Finns inget att sluta leva för, du är en mycket bra kille, bättre än många andra jag känner. Hoppas du snarast inser det och skiter i alla skitstövlar som finns runt omkring. För det handlar inte om dom, vad dom tycker osv, det handlar om vad du vill. Ta hand om dig vännen. Kram
Hejsan, jag har bara kollat in här några gånger men det jag läser är väldigt ledsamt men jag förstår dig, Jag har bott i norrköping i 16 år, Bestämde mig efter förra sommaren att allt hade gått för långt! Den personen jag var och alltid hade velat vara fanns inte längre kvar.. och om den fanns så blev den inte Accepterad så jag lärde mig efter ett tag att anpassa mig efter alla andra
.. Idag har jag bott i Göteborg i nästan exakt 10 månader! Hela mitt liv förändrades.. Idag är jag lycklig.
Idag tränar jag så som jag vill
Idag har jag flera vänner jag kan ringa och prata med
Idag har jag även funnit min kärlek. Som jag har varit tillsammans med ungefär halva tiden här!!
Jag säger inte att lösningen för dig är att flytta, Men jag säger att löningen för mig, för att komma brot från alla misstag från allt skitsnack var att flytta. Och börja om på nytt och visa här vem jag verkligen var! Och jag blev accepterad dirket!
Mitt helvete till liv, blev ett Liv utan gränser!
Jag blev otroligt berörd av din text. Jag förstår inte hur du har kunnat formulerat den så bra som du har gjort. Jag känner igen mig i ditt liv och förstår hur det är att känna sig osynlig men samtidigt älskad. Jag vet hur det är att må dåligt. Jag försökte fly genom mina problem jag oxå genom att flytta men varje gång jag flyttade så kom problemen tillbaka. Det gäller bara att hitta rätt människor som ställer upp och finns där för en. Men man kan inte åter o åter fly som jag gjort. Tillslut har jag hittat ett rätt så bra hem. Jag får nöja mej med det. Jag har mina vänner och jag har en familj som bryr sig även om ibland man har svårt att tro att det finns människor som bryr sig där ute. Jag har blivit så sviken många gånger att jag inte längre vågar öppnar mig för nån. Men jag är en kämpe, för jag kämpar för mitt liv och inte för någons annans. Du måste bara våga tro på dej själv. För om man vill så kan man allt! och om du känner att du vill flytta, gör de... men jag råder dej till att stanna och reda ut problemen och reda ut den personen som du är och skita i andras dumma elaka kommentare o skitsnack. Jag förändrade mitt liv... genom att kämpa att få andas kvar.
bejbi, fin text!
Tack alla, det betyder verkligen jättemycket att få höra.
Elina, jag saknar dig, får ta o hitta på något någon dag. <33
