You can run, you can hide, but you can't escape my awesomeness

När blev folk så förbannat dömmande? Jag hatar att jag växte upp för då upptäckte man hur förbannat svårt livet alltid ska vara. Varför kan det inte bara någon gång vara enkelt och underbart att leva? Ska varje andetag göra ont och varje skrik tystas av vinden innan det lämnat munnen? Man kunde hoppa från Grand Canyon och upptäcka att det inte var högt nog så man fick ta nästa kliv uppåt bara för att upptäcka att höjden inte gör någon skillnad. Hur högt du än tar dig kommer hoppet inte vara nog så tillslut tröttnar man och slutar klättra. All musik måste ta slut och så även livet. Varje man dör, det är bara en fråga om hur, när och varför. Min död måste bli ihågkommen av den anledningen att mitt liv aldrig märktes mycket.

Tack.

Jag har åter igen sovit bort en dag i mitt liv. Jag hatar verkligen mina sömnproblem. Medecinen hjälper ju inte heller men något måste göras åt det här. Hela mitt liv är upp och ner och jag är så trött på att inte kunna sköta något i mitt liv. Jag behöver rutin men framförallt behöver jag balans. Någon eller något att luta mig emot.

Vad ska man hitta på denna stillsamma fredagkväll? Utelivet lockar inte lika mycket som det brukade göra men jag antar att det får det bästa av mig åter igen i brist på alternativ. Vilken seger.
Så antar att man åter igen för göra sitt bästa för att se så bra ut som möjligt och hoppas på att det inte går obemärkt förbi.

Puss

Det är meningen att man ska släppa allting och gå vidare varje gång men vem har bestämt det? Man kan inte alltid lägga allting bakom sig för utan någonting att se tillbaka på har man inte med sig några erfarenheter till framtiden. Livet går fort fram och man fortsätter leta efter bromsen. Är det någon som hittar den egentligen?

Jag kan inte vänta och se hur livet utvecklar sig, jag vill styra det i precis min egen riktning så varför kan inte världen låta mig leva mitt liv hur jag vill?

Livet är för komplicerat, man ska ha kärlek, man ska ha ett jobb och så ska man lyckas vara lycklig medan man gör allt det andra. Inte konstigt att folk äter medecin för att må bra, det finns helt enkelt inte nog med tid för att vara lycklig.

I tisdags blev man kidnappad och sen blev det "a hell of a ride" ena till täby. Bilturen dit var faktiskt roligast för väl där var det lite si och så. Blev en jobbig diskution om politik med någon jävligt kaxig 08 så bråket låg i luften men Totte gick emellan så det löste sig. Sen kom jag hem och sov i ett dygn, känns lite småovärt men det är sånt som händer. Får la se vad som händer idag.

Puss

Mina frågor till mig själv hjälper mig att ge mig perspektiv på mitt liv antar jag och därför har dom blivit viktiga för mig. Jag är bara här för för att påminna er att inte glömma bort att komma ihåg mig. Vem kommer egentligen komma ihåg mig? En dag kommer ni behöva en bild att lita på för att kunna se sättet jag brukade le på så ta till vara på tiden vi har för det är det som är det fina med ögonblicket, att det är flyktigt. Det är kort så ta till vara på den där stunden då du håller andan i väntan på att hon ska ta nästa andetag.
Ta vara på stunden av tystnad innan den första explosionen, ta till vara på din första kärlek för hon kommer alltid att vara din första, precis som eran första kyss aldrig mer kommer tillbaka, du måste andas som att varje andetag är ditt sista och lyssna på ekot för att det är en av få saker som kommer igen.