You can run, you can hide, but you can't escape my awesomeness

Mina frågor till mig själv hjälper mig att ge mig perspektiv på mitt liv antar jag och därför har dom blivit viktiga för mig. Jag är bara här för för att påminna er att inte glömma bort att komma ihåg mig. Vem kommer egentligen komma ihåg mig? En dag kommer ni behöva en bild att lita på för att kunna se sättet jag brukade le på så ta till vara på tiden vi har för det är det som är det fina med ögonblicket, att det är flyktigt. Det är kort så ta till vara på den där stunden då du håller andan i väntan på att hon ska ta nästa andetag.
Ta vara på stunden av tystnad innan den första explosionen, ta till vara på din första kärlek för hon kommer alltid att vara din första, precis som eran första kyss aldrig mer kommer tillbaka, du måste andas som att varje andetag är ditt sista och lyssna på ekot för att det är en av få saker som kommer igen.

Syns jag? Hörs jag? Känner du mina rörelser eller kan du känna min lukt?
Hör mina hjärtslag, se djupt in i mina ögon, se dem titta på dig med oförstående och kärlek.
Lär dig att tro på de finaste ord som finns : Kärlek, snälla, förlåt.
Lyssna på mina viskningar, de kommer med vinden och når ditt öra med de mest meningsfulla ord jag någonsin lyckats frambringa. Om du bara tänker lyssna på tre ord jag har att säga så lyssna då på dessa. Du är underbar.

Råkade räkna fel på medecinen så dom senaste två dagarna har var ganska konstiga och jag har varit fylld med en hel del underliga tankar. Just nu ligger det två karaktärer och hånglar i min säng, eller avatarer kanske snarare, det är lite invecklat det där.
Kvinnor är guds mest invecklade, komplicerade och oförutsägbara varelser, jag förstår verkligen ingenting av dom. Antingen så är dom för intresserade så man tappar intresset eller så är dom totalt ointresserad oh man känner sig värdelös i stället, varför kan inte någon bara vara lagom intresserad och varför ska jag ha så in i helvete svårt att vara kär?
Fan vad trött jag är på livets alla mysterier varför kan inte allting vara lätt?
Mina tankar tar över åter igen och hånglet i min säng har övergått till att tjejens tunga dansar tango mellan herrens ben.
Livet är spännande i all sin glans och perfektion.

Märkt att allt färre läser min blogg, om ni tycker den e dålig får ni gärna komma med konstruktiv kritik för annars lägger jag nog snart av att blogg för att skriva av mig kan jag lika gärna göra i word och om ingen läser det så känns meningen inte lika stor.

Tack från hjärtat.

Jag har gjort mitt liv en kort historia till en lång. Jag har många gånger överreflekterat mitt liv men ingen kan ta ifrån mig rätten att ha fel. DET HÄR ÄR MIN RÖST, det finns många som den men den här är min och jag kommer fortsätta säga vad jag tycker i hopp om att ge mig själv lite insikt och en störra inblick och möjlighet att reflektera. Alla stora män har kommit ur deras förmåga och mod att säga vad de tycker och tänker. Det är en sån man jag vill bli. Få folk att tänka efter och se över vilka de verkligen är och vad de kan bli om de bara bestämmer sig för att göra det rätta och ta de svåra men rätta besluten. Det här är min röst.

Höj din för det som är rätt.

Vad definerar egentligen en bra barndom och en fin uppväxt? Livet är komplicerat och problem är relativa men trots det så tar olika problem olika hårt på olika männisor så hur ska man då veta vem som är stark och vem som är svag?

Jag funderar på att isolera mig, det finns för mycket ondska i världen för att stolt kunna säga att man är en del av den. Jag räds ingenting, blott kärlek och i ett större perspektiv även ensamheten men hur kan man egentligen bli ensam i en så stor värld? Man måste trots allt kunna hitta den där som gör allting märkvärdigt och storslaget eller hur?

Bussar och buller och bång, staden står blodröd i lågor av rädsla och hat. Denna fantastiska uppfinningsrikedom, civilisationen med alla dess fördelar men alla har glömt bort smärtan det också frambringar.

Alkohol, sex och glädje, varför ska dom behöva komma ihop i tankegångarna? Det som egentligen borde bringa mig glädje och som jag märker allt som oftare ju äldre jag blir är att det mer är kultur, kärlek och hopp som bringar mig den sanna glädjen.

Tack för denna gången, tills vi ses igen mina vänner. Farväl.

Sitter här och kan inte sova, som vanligt *suck*. Rasse dricker litervis med vatten och klagar och Totte har tagit hela sängen så underbara lycka, skin mot mig som den sol du faktiskt är.

Blä för att ha så litet rum med så få sovplatser, får ta o gifta mig med någon som bor själv. Eller åtminstone dejta henne.
På tal om det så är jag trött på att det är så tyst och ensamt att jag kan höra mina egna andetag, nu är jag äntligen redo, tror jag. Hur vet man egentligen att man är det? Kärleken borde ju komma när man är redo så om man inte hittat den är man inte beredd då? Kärlek är nog det enda som skrämmer mig men samtidigt det enda som kan ge mig äkta lycka.
Är jag då helst rädd och lycklig eller trygg och känslolös? Svaret är givet för mig varje gång, det är helt klart värt rädslan för den underbara känslan att få dela sitt liv med någon man älskar.

Är samhället egentligen för ytligt? Jag försöker vara en bra kille men det känns ofta som att det inte räcker till och då måste man ju ställa sig själv frågan att räcker det inte till att vara en bra person och är jag i sånna fall ful eller bara inte tillräckligt snygg? Ytlighet är en pest som tyvär de flest drabbas av, även jag ibland hur svårt det än är att erkänna det för jag vill verkligen inte ha den synen på livet, man får göra sitt bästa för att inte bli den killen men för mig väger ändå personlighet över utseende varje gång.

Robins tankar om livet out.

Jag är med rasse och vi lanar igen, börjar bli en mysig liten vana fast jag inte får krama honom.
Han tycker jag är störd men vem bestämmer egentligen vem som är störd? Inte fan är det han iaf, kanske är det han som är störd men jag inte uppfyller hans norm, vem vet?
Jag vet ingen som är bättre på o vinna pengar på poker än honom men ingen som är bättre på o förlora heller, han måste verkligen lära sig att sluta i tid, lättare sagt än gjort när speldjävulen har en så jag har en viss förståelse för honom.

Robin over and out.

Klockan är nu halv ett och jag kan inte sova, som vanligt ungefär.
Suttit och funderat på varför jag tänker så mycket, förstå ironin i det. Tänka på varför man tänker för mycket? Måste vara det dummaste jag någonsin funderat på och jag funderar en hel del.
Varför måste djup oftast bli mörker? Jag menar i djupa skogar är det mörkt, i djupa hav är det mörkt, ned för djupa stup är det mörkt. Måste då också djupa tankar vara mörka? Får fundera vidare lite över det medans jag skriver vidare.
Hemligheter, hur kan man begära att någon annan håller ens hemlighet när man själv inte gjorde det? Det är ett bra gammalt ordspråk tycker jag, många av de bästa citaten kommer faktiskt från latin eller i vissa fall från de närmast hjärtat.
Jag tror jag har svaret på min tidigare fråga om tankar, djupa tankar måste inte vara mörka, kärlek är det djupaste som finns i mitt fall och jag tror inte den kan vara mörk. Kan kärleken någonsin vara ond? Kärlek kan förvandlas till saker som svartsjuka och avund som är ont men då är det ju faktiskt inte kärlek längre så allt djup måste inte vara mörker. Mörker existerar nog antagligen inte ens, bara avsaknaden av ljus.
Det här kommer bli en lång natt och bli inte förvånade om det kommer både ett och två inlägg till för jag har inte funderat färdigt på det här än men för nu så tackar jag för mig.

Nu har jag sovit bort en dag till av mitt liv, jag vill verkligen sköta skolan men varför ska det vara så jävla svårt? Jag får ta tag i det, jag bara måste och jag hoppas verkligen att jag kan, för visst kan jag väll det?

Jag har funderat på något, rangordning i vårat samhälle? Har det alltid varit så? Jag menar visst har det väll alltid funnits ledartyper men det har ju ändrat hur dessa ses, förr var det generaler och fältherrar. Idag är det modeikoner och den som har de bästa festerna, är det inte konstigt hur man fullständigt glömt bort vad fina värderingar är? Vad gör att den som klär sig bäst är mest lämpad att bli viktig? Egentligen ingenting, folk förstår inte det, det är precis det som gör frågan känslig men ett stort tummen upp till dom som fortfarande vågar vara sig själva i stället för att bara bli den som alla tror att dom vill vara, för vad är det fina i att vara någon annan? Varför ska man försöka vara perfekt när perfektion inte existerar? Jag känner en person som är så nära perfektion man bara kan vara utan att uppnå det och denna person låtsas inte vara någon annan än den verkligen är, den är äkta och man kan skrapa länge på ytan och man inser att ju djupare man går desto bättre blir personen, det är perfektion om något.

Går in på det fjärde dygnet på vårat lan snart, börjar bli lite småsliten men vad som helst för att få vara alive liksom.
Sitter och pratar i telefon med Malin, vet få som förtjänar bättre än hon, i slutändan spelar inget någon roll så länge dom man älskar mår bra. Får la göra det jag kan och i brist på talang så får jag dela mitt hjärta och mina tårar, det här klarar vi tillsammans.

Puss på bloggen.

PS. Rasse är bäst

Sitter här och lanar med Rasse, livet är upp och ner men ändå inte. Ibland är man glad och ibland är man ledsen, hur vet man om man är lycklig eller olycklig när det skiftar hela tiden?
Kanske är det bara jag som är konstig, kanske förstår sig ingen på livet, men hey, vad vet jag?
Jag är trots allt bara en ung man i en väldigt stor värld, inte konstigt att man går bort sig ibland.

Skriver i hopp om att slippa hoppa, det är så jag ser det. Trots allt så snurrar jorden med eller utan mina andetag, med eller utan mina hjärtslag. Bara ditt hjärta slår vidare så kommer nog allting trots allt lösa sig till slut.

Hur långt räcker det egentligen att vara sig själv? Jag pratade med en väninna som tyckte det var en viktig egenskap, men det är väll egentligen en egenskap som man aldrig lägger märke till eftersom att om man alltid låtsas vara någon annan så e det ju det som e "du själv" i andras ögon eller hur?
Stämmer mitt antagande så vinner man ju faktiskt om man spelar att man är någon annan, någon som e sånär "perfekt" och gör man det så är man falsk, och falskhet är onda och då kan man ju faktiskt konstatera att det onda vinner ibland. Finns då gud? Jag menar skulle han låta det onda vinna någon gång ibland eller är han bara inte stark nog att alltid vinna? Om inte gud alltid är en vinnare kan någon vanlig människa bli en ständig vinnare i sånna fall?

Hon sa att det var speciellt att vara sig själv, är det verkligen så eller är det snarare udda?
Jag vägrar acceptera att skådespel slår äkta vara. Jag blir hellre "Show-and-tell" än låtsas vara någon annan.
I ett Sverige med nästan tio miljoner invånare, hur många karaktärer finns det egentligen och hur många kan man lära känna av varje person? Som ett piano har många tangenter har mina nära och kära många personligheter för hur bra blir musiken om man bara slår på en tangent? Kan man hitta ett sätt att spela på många tangenter och skapa ljuv musik utan bekostnad av äktheten? Kan man ha en tillräckligt bred personlighet för att slippa alla dessa "extra karaktärer"? Hur ska man kunna bli kär i någon när den är minst två personer till som du inte kommer tycka om och vad är oddsen att ni ska hitta just varandra?

Existerar kärlek? Haha den första fråga jag ställt som jag vet svaret på. Den kommer komma att slå dig i ansiktet som den värsta knytnäve, du kommer bli yr och omtöcknad men efter ett litet tag kommer du inse att du lever och det är en otäck men samtidigt befriande känsla. Kärlek är det som kan göra dig mest lycklig men också det som kan krossa dig som inget annat. Det är en av få saker inte forskare lyckats lösa men hey, i slutändan kommer dom ju påstå att alla känslor är bara en reaktion eller hur? Kan inte kärlek vara något mer än en reaktion? Jag tror mer att det är något emot magi om inte mer än så. Kärlek kan gnistra i världens alla vackraste färger när dom ser på dig med kärlek och det får dig att tro på något högre. Just det ögonblicket blir dom de vackraste ögon du sett och världen slutar för ett litet tag att existera.
Men trots allt är det ju bara biologi eller hur?

Fredagen var riktigt bra, tack så mycket allihop. Efter jag kom hem alldeless för sent och sådär lagom onykter så sov jag i ett helt dygn, sjukt ju. Fattar det inte själv men så blev det iaf, nu strötittar man på vasaloppet. Pusshej. =)

Nu har jag fyllt 18, jag blev myndig, fick rösträtt och en hel massa andra rättigheter jag inte haft innan. Vad säger att jag är mer mogen för dom nu än vad jag var för en vecka sedan? Uttrycket går ju inte riktigt så men med stora rättigheter kommer trots allt också stort ansvar.
Jag vet fortfarande lika lite om de saker som e viktigt som jag gjorde för en vecka, en månad och ett halvår sedan.

Idag är jag 18 år gammal och jag vet fortfarande inte vem jag är, vad jag vill eller knappt ens hur jag känner.
Livet blir en lögn den dagen man inser att man gråter mer än man ler men varje lögn har ju två sidor.. Eller?

Jag har träffat en fantastisk flicka, hon fick mig att skratta, hon fick mig att må bra och framför allt fick hon mig att känna mig betydelsefull och speciell.
Det har blivit till en vana att se till att jag inte har något så ingenting kan tas ifrån mig, nu lät jag mig ryckas med och jag fick något att förlora och de få personer som verkligen känner mig, och då menar jag VERKLIGEN känner mig och inte bara vet vem jag är, de personerna vet också att Robin Mikael Berglund alltid förlorar, även på min artonårsdag så var jag en förlorare, jag hade förlorat lyckan och det var den jag önskade mig mest av allt, presenter och rätten att gå ut och dricka öl fyller inte ett sådant hål så den stora frågan i mitt liv måste nog bli, vad ska fylla det hålet?
Jag trodde det var du. Du började täppa igen det och du fick mig att le, fick mig att känna hopp och passion.
Tillbaka på botten så är jag lite yr i huvudet från fallet, tittar upp mot den topp jag föll ifrån och tänker, vad var det som hände och har jag verkligen överlevt? För mer ofta än sällan så undrar jag om jag ens lever, definera ordet leva? Är det att andas? Är det att känna? Är det att veta själv att man lever? Kanske behöver man summera ihop alla tre punkter för att verkligen leva och ja, jag andas. Men jag känner knappt och jag är oftast väldigt osäker på om jag verkligen lever så jag antar att nej jag gör nog inte det.
Jag tror inte ofta på änglar, men den dagen du kom in i mitt liv så kändes det som jag såg för första gången, som att jag växte och blev stark, försökte ta mina första stapplande steg mot lycka, som ett nyfött barn.
Det barnet fick aldrig chansen att vara barn och växa upp till en vuxen, samhället tog honom långt innan han fick uppfylla sina drömmar och bli en del av något stort, bli en del av det band vi delade.
Det bandet har nu gått av, och jag vet att det plågar dig men du höll ändå i saxen, en sax som jag hjälpte dig slipa tills den blev så vass att det nästan räckte med att du nuddade det sköra bandet för att det skulle gå av.
Jag tror oftast inte på änglar.