You can run, you can hide, but you can't escape my awesomeness

Jag vandrar runt, jag vet inte var jag hör hemma. En kväll ute, va fan det måste leda till något. Alltför länge har jag dansat natt-raven, så många vackra människor i inre Norrköping, ser en silhuett, du försvinner omedelbart, var är du nu? Var är du nu?

Norrköping var nog aldrig riktigt gjort för mig och ju mer jag försöker desto mer framgår det. Det här är inte staden för mig och det kommer nog aldrig att vara det. Jag har försökt att förmå mig att tycka om staden som alltid har varit min hemstad utan att någonsin kunna vara ett hem för mig. Jag kan inte riktigt placera varför jag vantrivs men jag tror det kanske kan bero på för mycket drama och för lite action, jag behöver hitta hem.

En vän sa till mig "Jag tror inte att det är något fel på det här stället, saken är vad man gör det till".

I 18 år har jag andats, skrattat, upplevt och älskat. Kanske andades jag lite mer än andra och kanske skrattade jag inte riktigt lika mycket men älska, det kunde jag som få andra. Jag kunde finna kärlek i de mesta egentligen, stjärnor, en glänta, en text eller en låt, allting berörde mig på ett sätt eller ett annat. Kanske bristen på skratt eller överflödet på kärlek har gjort att jag aldrig riktigt känt att jag passar in.
Drömde gjorde jag alltid, ofta om stora saker, för stora för en kille som precis blivit vuxen.
Jag drömde om att förändra världen, jag ville bli ihågkommen som den som gjorde något.

Jag kan med säkerhet säga att jag förändrat livet för några, för min mamma har de senaste åren varit svåra. Min ångest och mina problem tär mer på henne än vad hon låtsas om men jag kan se det på henne. Jag vill bort ifrån denna mellanstads idyll som någon döpte till Norrköping. Namnet Norrköping fyller mig med många fina minnen men samtidigt lämnar den en bitter eftersmak när jag känner efter. Staden i sig har inte givit mig några problem men folket i den har med största sannolikhet ärrat mig för livet.

Jag sitter här i ett ganska mörkt rum och vill berätta historien om mig, historien om ett sinne fyllt av mer mörker än man kan föreställa sig om man inte själv har suttit i den situationen.
Jag kan ärligt säga att jag har förståelse för folk som tar steget och tar livet av sig, många gånger har jag hört "Självmord är en temporär lösning på ett tillfälligt problem" men om problemen inte är tillfälliga då? Var står man då? "Bättre ha älskat och förlorat än aldrig älskat alls" är också ett missbrukat ordspråk, jag önskar att jag aldrig älskat, de tillfällen i mitt liv då jag bara stängt av känslor för ett tag har varit bättre än de andra känslor jag upplevt. Jag gråter ändå mer än vad jag ler så varför inte känna något alls då? Poängen med att känna är ändå att glädjen överskuggar sorgen enligt min mening så om den inte gör det så är känslor rätt meningslösa.

Jag vet att jag inte är perfekt, jag har gjort många misstag i mitt liv men det som verkligen tär på mig är att jag älskar så mycket och inte får någon kärlek tillbaka. Jag försöker ge så mycket jag kan men förväntningarna jag haft på mig är något som ingen kan leva upp till. Stöd har kommit från håll jag aldrig förväntade mig men också smärta har kommit där ifrån jag trodde att jag bara skulle finna stöd så då lämnas frågan, vilka är mina riktiga vänner?
Vissa har jag klurat ut medans tiden gått, några står alltid där hur mycket jag än ställer till men sen finns också de som gör rätta för uttrycket "med vänner som dessa, vem behöver fiender".

Att jag fortfarande andas idag finns det några få att tacka för, att jag inte längre lever finns det många att klandra för. Jag dog egentligen för ungefär ett halvår sen, inte bokstavligt men det känns så många dagar.

Så småningom kommer morgonen och hinner ifatt mig åter igen, ett lopp jag aldrig kommer att vinna. Jag kommer aldrig bara att få stanna i natten med mina tankar. När solen grytt och det är dags igen så klistrar jag på mig mitt bästa leende och gör så gott jag kan för att passa in, det syns inte på mig men om man gräver lite så upptäcker man snart att jag lider.
Jag är full av sprickor, sprickor som jag inte vet om dem går att fylla.

Om att tänka för mycket är skadligt så är jag definitivt skadad, jag är inte rädd längre.
Jag har vant mig vid tanken på att mitt liv kommer vara såhär. Det här är inget brev för sympati men det är heller inte ett avskedsbrev, ni kommer få se mer av mig så mycket kan jag lova. Jag är inte säker på vad det här är, bara vad det inte är.

Jag nämner inga namn så har jag inte glömt någon, känner du dig träffad på ett sätt eller ett annat så har du antagligen rätt. Du vet själv vad du gjort för eller emot mig.

Tack för att jag får tiden att berätta, det slutar inte här. Jag kommer tillbaka och kommer att berätta mera så fort jag har funderat på vad jag ska skriva. Vad ni än gör, glöm mig inte.

Pojken som ville.

När vi går genom staden över broar och torg.
Med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg och vi minns första gången när änglarna sjöng hur vårsolen värmde och vintern var glömd

Åh, när vi kastar våra tomma glas finns det alltid någon med hjärtat kvar.
Födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig denna stad.

Vi såg hur du haltade, vi såg hur du sprang med tårar på kinden och hjärtat i brand.
Med längtan i bröstet, du stod där och sa:
Snart skiner poseidon och blåvitt står kvar

Åh, när vi kastar våra tomma glas finns det alltid någon med hjärtat kvar.
Födda ur himmel och hav står vi kvar, för vi glömmer aldrig änglarna.